Jag har inte uppdaterat så mycket, har precis kommit hem från Sundsvall och skolan där. Jag har ingen dator där eller en ordentlig internet uppkopling så det har inte blivit av att jag har skrivit. Men jag är hemma från Italien nu iaf och jag håller på att läsa Gone - övergivna som jag glömde i Sundsvall..... Men jag lever och mår bra iaf!

 

Nu har vi en fråge stund! Det är bara att fråga på om någon har lust!

Jag hittade denna tag på bloggen Reading this World. Länk till hennes inlägg/blogg på hennes namn.

 

1. En överskattad bok. Vi börjar med Zombieapokalyps! Låt oss säga att du är i en bokhandel, kollar runt bland bokhyllorna, när BAM! Zombieattack. Ett meddelande i högtalarna berättar att militären har upptäckt att zombiernas enda svaghet är överskattade böcker. Vilken bok skulle du kasta på dem?

Graceling/De utvalda; tankeläsaren av Kristen Cashore. Har sett både bokbloggare och har kompisar som är helt sålda på hela serien. Tyckte den var tråkig och dålig. Inte alls bra helt enkelt. Så varsågod Zombies!

 

Eftersom jag kommer att var i Italien i ev vecka så har jag gjort i ordning några inlägg som kommer upp under veckan.Hoppas ni gillar det!

Mitt "jag-har-inte-alls-letat-runt-på-en-jävla-massa-bokbloggar-för-att-hitta-tag" face.

Familjen Brocket  är normala. Supernormala. Herr och fru Brockets största mardröm är att vara onormala. När fru Brocket föder familjens tredje barn, en son vid namn Barnaby (är inte det snubben från Morden i Midsummers?) så inser de snart att han är allt från normal. Barnaby kan närmligen sväva. De försöker med allt, men Barnaby vägrar att sväva. Herr och fru Brocket inser allvaret i situationen. Deras normalitet är påväg att försöras. De har inget annat val. Barnaby måste bort.

 

Handlingen är lite trög till en början. Början av boken handlar bara om hur familjen Brocket är så normala och hur deras liv förändrades när Barnaby föddes. Det är rätt tråkigt enligt mig. Men sen när de gör sig av med Barnaby, då kommer den intressanta delen. Det finns alltid något drag i handlingen, den kommer frammåt. Tråkig, men den tar sig frammåt. Jag tycker att bokens handling får en att tänka efter vad som är normalt och inte (tro mig, som jag skulle göra ett bokprojekt och analysera en bok i skolan, jag skulle välja den här).  Han möter ju allt från personer med uppenbara fel, som en pojke med krokar som händer, till mindre uppenbara "fel", en ovanligt lång kvinna med mycket mörk röst.

 

Karaktärerna är genom tänkta. På sin resa träffar Barnaby en massa olika intressanta personet, normala som onormala. De är med tillräkligt länge för att man ska lära känna de, men man får inte "kontakt", med de (om man inte räknar med Barnaby och hans familj). Jag tycker att karktärerna ändå är överdrivna. Hans familj är överdrivet normal, hans mammas känslor är övertydliga. Men boken kanske är för en mindre van läsare (?).

 

Hela bokkänslan gav mig en mysig känsla av Roald Dahl. Hitorien kändes som han, skriv sättet kändes som han. Jag skulle inte bli förvånad om den var Roald Dahl som skrivit boken. Men det var det inte, utan det var snubben som skrev "Pojken i randig pyjamas", John Boyne. När jag hittade boken var jag inte berädd på att den skulle ha skrivits såhär. Jag tänkte mer:

"Oh, jag undrar om den är som Pojken i randig pyjamas (som jag läst aldeles för många gånger).."

Jag blev nog lite förvånad på boken. Blev jag besvisken? Inte nödvändigt vis.

 

Handlingen är bra och har ett djup som gör att både vuxna och barn kan gilla den. Den får en att tänka efter över jämställdheten i samhället. Språket är lätt och det är fina bilder i boken. Men karaktärerna önskar jag kunde vara med lite längre så man får lära känna de mer, men med tanke på bokens tjocklek så kan de nog itne vara med så mycket längre.

 

Bra bok, för dig som vill läsa lite kortare eller om du ska göra ett skolarbete (finns mycket att ta i den här boken, allt från symboler och liknelser).

 

Orginaltitel: The terrible thing that happened to Barnaby Brocket.

Sidantal: 219 och en fjärdedel

Översättare:  Anna Strandberg

Ilustratör:  Oliver Jeffers

Annat om boken eller deras författare:
 Förutom "Pojken i randig pyjamas" och den här så har John Boyne gett ut en annan bok liknande bok på svenska som heter " Pojken som sprang bort" (förkärlek för pojkar?).

 

Spelet "Last of us" har inspirerat mig att skriva denna novell. Jag vill bara varna er om ett par saker.
Jag är urusel på att skriva på engelska, delarna som är på engelska (typ titeln) har jag nu tittat och stavat igenom minst 5 gånger. Om jag har skrivit/stavat fel på något så ber jag om ursäkt. Jag har problem när det gäller särskrivning (tycker jag iaf) oxå så det varnar jag för. Jag tål positiv kritik och mår bra av glada kommentarer! Slut pratat nu...

---------------------------------------------

Electronic document about No.58 starting.

24.15-stops.Together with subject No.59. Stops GPS.

Updates...

05.00-starts moving. Together with subject No. 59. Starting GPS.

05.30-stops. Still with no.59. Stops GPS.

06.00-starts moving. Alone. Starting GPS.

 

Långsamt glider jag in genom den nästan igen rostade bakdörren. Springan är precis så att en mindre person kommer igenom. Tur att jag inte är lika rund som jag var innan allt. Hukande halvspringer jag fram till närmaste blomlåda. Blommorna i den har dött för länge sedan och naturens egna växter har tagit över. Med ryggen tryckt mot trälådans hårda vägg, tar jag ett djupt andetag och håller andan. Fågelkvitter och blåsten i trädet ekar i det före detta köpcentret. Taket är gjort av glas och lyser upp hela lokalen. På en del ställen har glaset gått sönder. Det skulle räknas som lugnt om det inte vore för de hasande stegen och stönanden de ger ifrån sig. Tyst vänder jag mig om och ser mig omkring. Tre stycken, två så pass infekterade att de inte kan se. De ser ut som om skogen hade börjat växt på deras kroppar. En framför en gammal H&M affär och en står stönande gömd i ett hörn framför apoteket. Den tredje hasar omkring framför de. Det är en vuxen man. Hans kläder ser ut att höra till en civilperson, ingen som jobbat i en affär.

Fan, svär jag i mitt huvud, innan jag vänder mig om igen. Något som kan distrahera den som går skulle vara önskvärt. Jag ser inget annat än en tom festis förpackning. Jag måste offra min enda glasflaska. Jag ta av mig min nästan tomma ryggsäck och öppnar den. Flaskhalsen glänser mörk brun i det skenet från taket. Ett hårt tag om flaskan lyfter jag upp den och stänger väskan igen. Tittar mig om. Ser ett hörn på motsatt sida H&M affären. Beroende på hur det går skulle kan det vara värt ett försök att ta sig in dit. Tyg behövs alltid. Jag hivar iväg flaskan. I en vid båge slår den i kakel golvet med ett önskvärt kras. Alla tre rycker till, stönar och hasar sig ditåt. Snabbt, fortfarande hukande, kilar jag in i apoteket.

Nu gäller det att handla snabbt. Jag glider in mellan två hyllor, värktabletter och tandkräm. Det finns bara några få värktabletter kvar, jag tar alla förpackningar och slänger ner i väskan. En tandkrämstub åker med också. Munskölj, med mintsmak. Jag suckar, att de var så dumma innan de flydde. Det finns aldrig alkohgél eller bandage på såna här ställen, men det finns andra bakteriedödande saker. Som munskölj. Vidare till hygien delen. Flera paket bindor och tamponger åker ner i väskan. Nästa stopp, är bakom kassan, där de recept belagda läkemedlen förvaras. Dock är kassan inglasad och dörren in är låst. Jag ser mig om och tittar vart mina nya vänner är. De har tröttnat på min flaska och börjat strosa runt där ute istället. Den som ser är vänd bort från mig. Om jag bara kunde krossa glaset, så skulle det som var där inne vara mitt.

Om jag skulle krossa glaset, så skulle det höras, även om jag använde ljuddämpare. Det skulle få de att röra sig hitåt. Jag skulle fortfarande ha tid att krypa in och hämta det jag behöver, men vägen ut skulle vara något krångligare. Det skulle utbryta en strid. Även om den som kan se inte skulle vara något problem så skulle de andra två bli svårare. Jag har bara min kniv tillhands och de skulle attackera mig samtidigt. Utgång, dödlig. Värt det, ja.

Långsamt glider jag ur min kofta och lindar den runt handen. Jag rör mig sedan tillbaka till hygien hyllorna. Ser mig om efter något jag inte behöver. Tar upp en flaska babyolja. Flaskan är gjord av plast, men den ger nog bra ljud ifrån sig. Jag tittar ut. Den som kan se går åt vänster, jag är inte inom synhåll för honom, än. Jag kryper runt till den andra sidan av hyllan och kastar. Med en hög plopp, slår plasten i backen. Nu börjar de röra sig ditåt. Jag skyndar mig tillbaka till fönstret och väntar. Den flaskan ligger ungefär femton meter från affären. Jag ser den inte, det betyder att de inte kan se mig. Jag andas och lyssnar. När jag hör att deras hasande stannat så slår jag emot rutan. Det går förvånansvärt enkelt att slå igenom glaset. Jag slår lite till så hålet är lagom stort, sen är jag igenom. Nu ska det gå fort.

Jag vet inte vad jag tar, utan jag tar det jag får tag på. Hasande ljud är rör sig emot mig. Jag känner pulsen öka och adrenalinet pumpas ut i kroppen. Fort nu, skriker jag på mig själv. De är nära nu. Jag gömmer mig bakom disken, vågar knappt andas. Det hörs att de är nära, man hör roslingarna i deras andning. Inte för att de behöver andas, det när något som deras hjärna gör automatiskt åt de. Jag hör hur de få glasbitarna som hamnade på utsidan disken krossas under en av deras fötter. En skugga faller in över disken. Andningen nära. Andas inte! Jag ser hur skuggan står där en stund och sedan vänder sig om. Jag väntar en kort stund innan jag vänder mig om för att kolla om kusten är klar.

Då kom smällen. Den som kan se måste ha sätt mig dyka in under disken, för den kastar sig nu in genom fönster rutan. Glas regnar ner över mig. Jag känner hur ett av mina ögonbryn svider till, men har inte tid med det nu. Den som ser är över mig. Jag kör upp min arm i hans bröst. Det är bara den som stoppar honom från att bita mig. Han ögon stirrar fokuserat in i mina. Händerna flaxar omkring längst ut på armarna, den verkar inte veta vad den ska göra med de. Jag tycker allt vad jag har för att få bort honom från mig. Min kniv är fastsatt i sin skida, på mitt byxben. Inte en chans att få tag på den. Jag ser mig om efter ett vapen, hittar en stor glasbit. Det är dock lite för långt bort för att jag ska nå den. Jag försöker dra mig undan honom, men han är för tung. Jag tar ett djupt andetag och trycker med alla mina krafter. Han åker bakåt, från mig. Han morrar irriterat och kryper närmare. Jag kastar mig efter glasbiten. Jag känner hur han får grepp om mina vader och drar mig tillbaka. Jag tar glasbiten och hugger. Träffar hans öga, han ylar av smärta. Jag trycker till. Med ens ramlar han ihop, död. På riktigt nu.

De två som inte kan se kan se har nu kommit nära, lockade av ljuden vi gav ifrån oss när vi stred. Jag drar min kniv, tar tag i min ryggsäck, tar ett djupt andetag och reser mig upp. Innan de båda hinner reagera så kastar jag mig framåt, gör en kullerbytta över disken och landar på fötter på marken. Jag känner att jag har fått en massa glasbitar i ryggen, men har inte tid nu. Jag springer ut ur affären och vidare mot blomlådan. De båda har nu tagit upp jakten, efter min överrumplande flykt. De börjar springa efter mig, eller vad man nu ska kalla det. De är snabba. Jag ser att dörren står kvar på glänt. Dörrspringan är blockerad av en fjärde, den också blind. Min ända utväg är den gamla rulltrappan. Jag gör en snabb sväng, men mina fötter försvinner under mig.

Min käke slår i backen och jag känner hur tungan spricker. Jag ser ner på min kropp, kladdig av babyolja. Korken måste ha hoppat av när den slog i backen. Mer hinner jag inte tänka på, de två första har börjat komma för nära. Snabbt på fötter och iväg. Mot trappen, upp för den. Jag sneglar upp mot taket, undrar om han fortfarande är där uppe. Jag ser en skugga igenom fönstret, silhuetten av en ung man, det bekräftar min misstanke. Jag höjer armarna i ett tecken, vårat tecken, som betyder hjälp. Han försvinner från fönstret och jag fortsätter min färd upp för trappan. En av de har också halkat i oljan, men är inte lika smidig som jag att ta sig upp. Den fjärde har lyckats pressa sig in genom dörren, det kostade dock hans högra arm. Det mörkröda köttet hänger i en ojämnt mönster med ben pipan just upp stickande, den måste ha fastnat och slitit av sig armen. Jag vänder mig bort och fortsätter min flykt, lätt illamående. För att vara så van vid liknande bilder så äcklar det mig fortfarande. Upp för trappan nu. Den som inte ramlat i barnoljan är bara några meter bort. Den är snabb och kastar sig efter mig. Jag känner hur dens fingrar snuddar vid mina fotleder, det ger mig en extra rusch framåt. Jag kastar mig upp för trappan två steg i taget. Ljudet av krossat glas skär igenom hela lokalen när jag är halvvägs uppe. Jag tittar på nästa våning samtidigt som det kommer det ner ett rep.

”Skynda dig! De är nära!”, vrålar den unga manen.

Jag litar på honom och rusar den sista biten. Jag hinner precis få tag i repet när jag blir omkull dragen av en av de. Jag börjar sparka vilt omkring mig samtidigt som jag skriker:

”Dra upp mig, för i helvete! Dra upp mig!”

Jag lägger mig på rygg för att kunna ha koll på mina fiender. Jag sparkar den som dragit omkull mig i ansiktet, den stönar till och tappar greppet något. Den andra har kommit ikapp och kastar sig nu över mig. Jag skriker.

 

06.23-Stops moving.Together with subject No.59.

Jag belv otroligt stolt när jag förstod att det var en dystopisk berättelse, jag har inte läst någon sådan på ett bar tag/medvetet (om man inte räknar Hungerspelen...).

 

Handlingen har ett eget driv, det händer alltid något. Det är inte så att hon bara sitter i sin cell och mår dåligt. Det händer saker igenom hela boken, det gör den aldig tråkig. Det är bra. Men den är inte tillräkligt bra för att jag ska bli helt tagen. Det är mer:

"Åh, det kommer soldater. Åh, det skjuts en massa. Åh, nu är det lugnt."

Om man dragit ner på all action så kanske karaktärerna få större plats?

 

Karkatärerna i boken är lite... Bleka. Jag får ingen kontakt med de. Deras känslor är lite övertydliga. Juliettes känslor är over the top, (!en kanske spoiler här!) när hon först träffar Warner så börjar hon hata honom med djupet av sitt hjärta. Visst han vill andvända dig som ett dödligt vapen, men han räddade dig ut från dårhuset. Kan du inte ha lite försåelse att han vill ha något från dig också. (!Spoiler slut!). Man hinner inte träffa personerna och skaffa sig en uppfattning om de innan de är hur dumma som helst. Det är liksom:

"Hej, här är Kurt. Han hatar Berit."

Så karaktärerna blir lite platta med det...

 

Språket i boken är intressant, med det överstrukna meningarna förstår man att det är något hon inte vill känna/berätta.  

Det var ett smart drag av Tahereh Mafi, som får ett helt godkännt betyg för sin första roman. Någon som blir lite tagen i örat är översättaren. Jag vet inte hur en översättare arbetar, men jag vill bara medela att ordet "dörr" inte stavas med ett r. Det blir "dör". Det betyder inte samma sak. Jag bara medelar...

 

Det är första boken i en serie (av vad jag har förstått). Jag kommer förmodligen läsa de resterande böckerna i serie.

Bra bok.