Test subject no.58
Jag är urusel på att skriva på engelska, delarna som är på engelska (typ titeln) har jag nu tittat och stavat igenom minst 5 gånger. Om jag har skrivit/stavat fel på något så ber jag om ursäkt. Jag har problem när det gäller särskrivning (tycker jag iaf) oxå så det varnar jag för. Jag tål positiv kritik och mår bra av glada kommentarer! Slut pratat nu...
Electronic document about No.58 starting.
24.15-stops.Together with subject No.59. Stops GPS.
Updates...
05.00-starts moving. Together with subject No. 59. Starting GPS.
05.30-stops. Still with no.59. Stops GPS.
06.00-starts moving. Alone. Starting GPS.
Långsamt glider jag in genom den nästan igen rostade bakdörren. Springan är precis så att en mindre person kommer igenom. Tur att jag inte är lika rund som jag var innan allt. Hukande halvspringer jag fram till närmaste blomlåda. Blommorna i den har dött för länge sedan och naturens egna växter har tagit över. Med ryggen tryckt mot trälådans hårda vägg, tar jag ett djupt andetag och håller andan. Fågelkvitter och blåsten i trädet ekar i det före detta köpcentret. Taket är gjort av glas och lyser upp hela lokalen. På en del ställen har glaset gått sönder. Det skulle räknas som lugnt om det inte vore för de hasande stegen och stönanden de ger ifrån sig. Tyst vänder jag mig om och ser mig omkring. Tre stycken, två så pass infekterade att de inte kan se. De ser ut som om skogen hade börjat växt på deras kroppar. En framför en gammal H&M affär och en står stönande gömd i ett hörn framför apoteket. Den tredje hasar omkring framför de. Det är en vuxen man. Hans kläder ser ut att höra till en civilperson, ingen som jobbat i en affär.
Fan, svär jag i mitt huvud, innan jag vänder mig om igen. Något som kan distrahera den som går skulle vara önskvärt. Jag ser inget annat än en tom festis förpackning. Jag måste offra min enda glasflaska. Jag ta av mig min nästan tomma ryggsäck och öppnar den. Flaskhalsen glänser mörk brun i det skenet från taket. Ett hårt tag om flaskan lyfter jag upp den och stänger väskan igen. Tittar mig om. Ser ett hörn på motsatt sida H&M affären. Beroende på hur det går skulle kan det vara värt ett försök att ta sig in dit. Tyg behövs alltid. Jag hivar iväg flaskan. I en vid båge slår den i kakel golvet med ett önskvärt kras. Alla tre rycker till, stönar och hasar sig ditåt. Snabbt, fortfarande hukande, kilar jag in i apoteket.
Nu gäller det att handla snabbt. Jag glider in mellan två hyllor, värktabletter och tandkräm. Det finns bara några få värktabletter kvar, jag tar alla förpackningar och slänger ner i väskan. En tandkrämstub åker med också. Munskölj, med mintsmak. Jag suckar, att de var så dumma innan de flydde. Det finns aldrig alkohgél eller bandage på såna här ställen, men det finns andra bakteriedödande saker. Som munskölj. Vidare till hygien delen. Flera paket bindor och tamponger åker ner i väskan. Nästa stopp, är bakom kassan, där de recept belagda läkemedlen förvaras. Dock är kassan inglasad och dörren in är låst. Jag ser mig om och tittar vart mina nya vänner är. De har tröttnat på min flaska och börjat strosa runt där ute istället. Den som ser är vänd bort från mig. Om jag bara kunde krossa glaset, så skulle det som var där inne vara mitt.
Om jag skulle krossa glaset, så skulle det höras, även om jag använde ljuddämpare. Det skulle få de att röra sig hitåt. Jag skulle fortfarande ha tid att krypa in och hämta det jag behöver, men vägen ut skulle vara något krångligare. Det skulle utbryta en strid. Även om den som kan se inte skulle vara något problem så skulle de andra två bli svårare. Jag har bara min kniv tillhands och de skulle attackera mig samtidigt. Utgång, dödlig. Värt det, ja.
Långsamt glider jag ur min kofta och lindar den runt handen. Jag rör mig sedan tillbaka till hygien hyllorna. Ser mig om efter något jag inte behöver. Tar upp en flaska babyolja. Flaskan är gjord av plast, men den ger nog bra ljud ifrån sig. Jag tittar ut. Den som kan se går åt vänster, jag är inte inom synhåll för honom, än. Jag kryper runt till den andra sidan av hyllan och kastar. Med en hög plopp, slår plasten i backen. Nu börjar de röra sig ditåt. Jag skyndar mig tillbaka till fönstret och väntar. Den flaskan ligger ungefär femton meter från affären. Jag ser den inte, det betyder att de inte kan se mig. Jag andas och lyssnar. När jag hör att deras hasande stannat så slår jag emot rutan. Det går förvånansvärt enkelt att slå igenom glaset. Jag slår lite till så hålet är lagom stort, sen är jag igenom. Nu ska det gå fort.
Jag vet inte vad jag tar, utan jag tar det jag får tag på. Hasande ljud är rör sig emot mig. Jag känner pulsen öka och adrenalinet pumpas ut i kroppen. Fort nu, skriker jag på mig själv. De är nära nu. Jag gömmer mig bakom disken, vågar knappt andas. Det hörs att de är nära, man hör roslingarna i deras andning. Inte för att de behöver andas, det när något som deras hjärna gör automatiskt åt de. Jag hör hur de få glasbitarna som hamnade på utsidan disken krossas under en av deras fötter. En skugga faller in över disken. Andningen nära. Andas inte! Jag ser hur skuggan står där en stund och sedan vänder sig om. Jag väntar en kort stund innan jag vänder mig om för att kolla om kusten är klar.
Då kom smällen. Den som kan se måste ha sätt mig dyka in under disken, för den kastar sig nu in genom fönster rutan. Glas regnar ner över mig. Jag känner hur ett av mina ögonbryn svider till, men har inte tid med det nu. Den som ser är över mig. Jag kör upp min arm i hans bröst. Det är bara den som stoppar honom från att bita mig. Han ögon stirrar fokuserat in i mina. Händerna flaxar omkring längst ut på armarna, den verkar inte veta vad den ska göra med de. Jag tycker allt vad jag har för att få bort honom från mig. Min kniv är fastsatt i sin skida, på mitt byxben. Inte en chans att få tag på den. Jag ser mig om efter ett vapen, hittar en stor glasbit. Det är dock lite för långt bort för att jag ska nå den. Jag försöker dra mig undan honom, men han är för tung. Jag tar ett djupt andetag och trycker med alla mina krafter. Han åker bakåt, från mig. Han morrar irriterat och kryper närmare. Jag kastar mig efter glasbiten. Jag känner hur han får grepp om mina vader och drar mig tillbaka. Jag tar glasbiten och hugger. Träffar hans öga, han ylar av smärta. Jag trycker till. Med ens ramlar han ihop, död. På riktigt nu.
De två som inte kan se kan se har nu kommit nära, lockade av ljuden vi gav ifrån oss när vi stred. Jag drar min kniv, tar tag i min ryggsäck, tar ett djupt andetag och reser mig upp. Innan de båda hinner reagera så kastar jag mig framåt, gör en kullerbytta över disken och landar på fötter på marken. Jag känner att jag har fått en massa glasbitar i ryggen, men har inte tid nu. Jag springer ut ur affären och vidare mot blomlådan. De båda har nu tagit upp jakten, efter min överrumplande flykt. De börjar springa efter mig, eller vad man nu ska kalla det. De är snabba. Jag ser att dörren står kvar på glänt. Dörrspringan är blockerad av en fjärde, den också blind. Min ända utväg är den gamla rulltrappan. Jag gör en snabb sväng, men mina fötter försvinner under mig.
Min käke slår i backen och jag känner hur tungan spricker. Jag ser ner på min kropp, kladdig av babyolja. Korken måste ha hoppat av när den slog i backen. Mer hinner jag inte tänka på, de två första har börjat komma för nära. Snabbt på fötter och iväg. Mot trappen, upp för den. Jag sneglar upp mot taket, undrar om han fortfarande är där uppe. Jag ser en skugga igenom fönstret, silhuetten av en ung man, det bekräftar min misstanke. Jag höjer armarna i ett tecken, vårat tecken, som betyder hjälp. Han försvinner från fönstret och jag fortsätter min färd upp för trappan. En av de har också halkat i oljan, men är inte lika smidig som jag att ta sig upp. Den fjärde har lyckats pressa sig in genom dörren, det kostade dock hans högra arm. Det mörkröda köttet hänger i en ojämnt mönster med ben pipan just upp stickande, den måste ha fastnat och slitit av sig armen. Jag vänder mig bort och fortsätter min flykt, lätt illamående. För att vara så van vid liknande bilder så äcklar det mig fortfarande. Upp för trappan nu. Den som inte ramlat i barnoljan är bara några meter bort. Den är snabb och kastar sig efter mig. Jag känner hur dens fingrar snuddar vid mina fotleder, det ger mig en extra rusch framåt. Jag kastar mig upp för trappan två steg i taget. Ljudet av krossat glas skär igenom hela lokalen när jag är halvvägs uppe. Jag tittar på nästa våning samtidigt som det kommer det ner ett rep.
”Skynda dig! De är nära!”, vrålar den unga manen.
Jag litar på honom och rusar den sista biten. Jag hinner precis få tag i repet när jag blir omkull dragen av en av de. Jag börjar sparka vilt omkring mig samtidigt som jag skriker:
”Dra upp mig, för i helvete! Dra upp mig!”
Jag lägger mig på rygg för att kunna ha koll på mina fiender. Jag sparkar den som dragit omkull mig i ansiktet, den stönar till och tappar greppet något. Den andra har kommit ikapp och kastar sig nu över mig. Jag skriker.
06.23-Stops moving.Together with subject No.59.
