Rör mig inte!

Huvudpersonen Juliette möter man på ett mentalsjukhus. Där har hon suttist i 264 dagar. För att underhålla sig själv så skriver hon i en liten bok som hon har med sig. Hon räknar otroligt mycket, allt från hur stort hennes rum är till sekunder. En dag får hon reda på att hon ska få en cellkompis. Problemet är bara att ingen kan röra henne. Hennes beröring är dödlig...

Jag belv otroligt stolt när jag förstod att det var en dystopisk berättelse, jag har inte läst någon sådan på ett bar tag/medvetet (om man inte räknar Hungerspelen...).
 
Handlingen har ett eget driv, det händer alltid något. Det är inte så att hon bara sitter i sin cell och mår dåligt. Det händer saker igenom hela boken, det gör den aldig tråkig. Det är bra. Men den är inte tillräkligt bra för att jag ska bli helt tagen. Det är mer:
"Åh, det kommer soldater. Åh, det skjuts en massa. Åh, nu är det lugnt."
Om man dragit ner på all action så kanske karaktärerna få större plats?
 
Karkatärerna i boken är lite... Bleka. Jag får ingen kontakt med de. Deras känslor är lite övertydliga. Juliettes känslor är over the top, (!en kanske spoiler här!) när hon först träffar Warner så börjar hon hata honom med djupet av sitt hjärta. Visst han vill andvända dig som ett dödligt vapen, men han räddade dig ut från dårhuset. Kan du inte ha lite försåelse att han vill ha något från dig också. (!Spoiler slut!). Man hinner inte träffa personerna och skaffa sig en uppfattning om de innan de är hur dumma som helst. Det är liksom:
"Hej, här är Kurt. Han hatar Berit."
Så karaktärerna blir lite platta med det...
 
Språket i boken är intressant, med det överstrukna meningarna förstår man att det är något hon inte vill känna/berätta.  
Det var ett smart drag av Tahereh Mafi, som får ett helt godkännt betyg för sin första roman. Någon som blir lite tagen i örat är översättaren. Jag vet inte hur en översättare arbetar, men jag vill bara medela att ordet "dörr" inte stavas med ett r. Det blir "dör". Det betyder inte samma sak. Jag bara medelar...
 
Det är första boken i en serie (av vad jag har förstått). Jag kommer förmodligen läsa de resterande böckerna i serie.
Bra bok.
 
Orginaltitel: Shatter me
Sidantal:  302
Översättare:  Carina Jansson
Annat om boken/författaren:
 
Boktrailer:
 
 



How to be a Woman

 
 
Boken är vad jag skulle förklara en biografi/komedi/inpirerande/jag-vet-inte-vad-jag-vad typ av bok. Med inslag av sin uppväxt berättar Caitlin om hur hennes åsiket byggds upp och försöker i varje kapitel, med hjälp av sina erfarenheter, svara de frågor en kvinna ställer sig mest, allt från skönhetsideal till om man ska ha barn eller inte.
 
Om jag ska vara ärlig, var jag lite rädd med att läsa den här boken. Inte för handlingen, den har ju inte en direkthandling, utan för att jag skulle tycka boken var jobbig. Jag har, nummer ett, aldrig läst en sådan här bok förut. Jag har inte äns lagt en tanke på att läsa en biografi i mitt liv, tills den här boken. Som tur vad så gjorde Moran min upplevelse inte till ett skräck exempel utan till en rolig stund. Hennes meningar och liknelser får en att dra på munen. Även om jag är lite för ung och för svensk för att förstå alla liknelser, så är det flera gånger i boken som får mig att skratta till. Nummer två är Caitlins feministiska åsikter. Jag har så svårt med feminister. Ta mig inte fel, är själv en feminist, men över drivna feminister som hittar fel i allt. Får gåshud bara jag tänker på det. Men det visar sig snart att Caitlin är lite som jag när det kommer till feministiska frågor. Dock är hon mer seriös, jag brukar ta saker med en klack spark. Orkar inte gå in på debatten om feminism, men det var en sak som gjorde boken mindre jobbig. Saknandet av de galna superfeministerna.
 
På det stora hela gillade jag boken. Den var rolig och stannar lätt kvar vid mitt minne, men jag är nog lite för ung för att fårstå allt. Får nog läsa om den när jag blivit äldre, kanske när jag skaffat mig jobb, man och är (mot all förmodan) gravid med en bebis. För om det är något boken fått mig att inse, jag vill inte föda barn. Än i alla fall...
 
Orginaltitel: -
Sidantal: 320
Översättare: -
Annat om boken och författaren:
Är man mer sugen på att läsa den på svenska? Då heter boken "Konsten att vara kvinna" och finns att införskaffas här.
 

Resten får du ta reda på själv

 
Well, det var ett tag sen jag läste denna så jag ska väl göra mitt bästa att skriva en resention.

Som backside texten antyder så handlar boken som Samantha som, tillsammans med sina vänner är, skolans populäraste gäng. Eller, som jag skulle uttryckadet, skolans bitchar. Men en kväll så dör Samantha efter en fest ute i skogen. Under mystiska omständigheter, som det står på baksidan. När jag läste det så blev det lite av en chock. En bilolycka (nej, det är ingen spoiler det händer i första kapitlet), seriöst? Vad är det som är så mystiskt av det? Det är ju såklart om vad som orsakde olyckan. Sen brakar berättelsen los i hur hon försöker lösa mysteriet och rädda sitt liv.
 
En sak i taget, låt oss börja med karaktärerna. Den här boken skildrar från synvinkeln man vanligt vis inte får se, mobbaren. Jag tycker det är intressant och att Lauren gör det på ett bra sätt. Kan jag identifiera mig med huvudpersonen? Ja. Alla karaktäer? Nja, lite tagna ur en film som ett amerikanskt high school. Känns lite fake och uttjatat. Sedan så stör jag mig ibland på Samanthas kompisar. Lite lagom blonda kan man tycka...
Men ja, helt okej. Mer som Samantha, jag giller henne. Hon är inte som andra karaktärer och bryter ihop och tycker synd som sig själv genom hela boken. Nej, hon tar tag i saker och tar kontakt med människor. Go girl!
 
 
Är handlingen bra? Ja, för att vara en bok som är så lätt att upprepa sig och vara tråkig. Samanthas val gör att det utspelar sig olika och det gillar jag. Så, en bra handling till en bra bok.
 
Språket är enkelt och varierat. Dock fattas det en del "- tecken (vad de nu kallas) och de dycker även upp sånna på fel ställen. Tryck fel? Ha räven sätt det i boken jag läser nu (Pojken som svävade) och jag tycker det är synd. Jag är en sådan person som stör mig något så otroligt på sånt. Det tar bort en del av min läs-upplevelse, det får en att inse att man läser och inte lever i berättelsen.
 
Men över det hela taget så är "Resten får du ta reda på själv" en bra high school roman om man vill läsa något annorlunda. Jag ger Lauren Oliver ett klart godkännt för sin första (?) roman utgiven på svenska.
 
Orginaltitel: Before I fall.
Sidantal: 475 1/4.
Översättare: Jessica Hallén
Annat intressant om bok/författare:
Filmrättigheterna är sålda, så vi kan hoppas på en film (som skulle bli rätt bra, enligt mig. Lauren Oliver har även en annan roman utgiven på svenska, "Delirium", som nog kommer ses över i framtiden.

Vem gilla rinte zombies?

Jag har läst dos books med temat zombies. Hållt ill godo...
Väldigt intressant bok, minst sagt. Det är en väldigt intressant teori om vad som kan hända under ett zombie krig. Boken handlar om en kille (glömt namnet) som åker runt i världen för att skriva en efterkrigs raport till FN. Men de var mest intresserade av siffror, så han tar sina intervjuer med olika personer som har överlevt kriget och skriver en bok om deras resor, och hur de överlevde kriget.
 
Det är mycket militära ord i boken, som jag inte skulle förstå om det inte ordförklaringar längst ner på sidorna. Det är nog det ända minuset som jag kommer på nu. Annars en helt intressant bok, med intressanta kommentarer och historier. Jag föll för många av de intervjuade personerna i boken, och ville veta mer! Det är ett bra tecken på en bra bok. Dock fastnade jag på några som beskrev slag (som tex det i Yonkers) alldeles för ingående. Jag fattade inte varför det var vikgtigt överhuvudtagdet... Men förövriget en intressant bok.
 
Och som om inte allt detta vore nog så kommer det en film! Jepp, det kommer en film med Brad Pitt i huvudrollen. Men med tanke på trailen så kommer filmen var låånnngggt ifrån orginal historen som det går. Jag hade peronligen önskat att den var mer som boken. Det hade i och försig varit rätt tråkigt med bara personer som sitter och pratar hur länge som helst, men med dagen teknologi så skulle man väl kunna klippa mellan vad som hänt dem och deras intervjuer. Hade varit fett coolt. Men så är inte fallet.
 
 
Ja... Måste jag berätta handlingen om den här boken? Vem har missat "The Walking Dead"? Det råkar ju inte vara en ökänd tv-serie.
 
Handlingen. Okej, lite b, om man gemför med världs krig z. Fina bilder att titta på, det är väl bra för ett serie album(?). Karaktärerna kändes dock väldigt plata. Jag fick ingen stark känsla av någon av de, jag grät inte när de dog, jag förstod inte varför de blev arga osv. Det kändes som om boken skulle vara, ja åtminstone 10 sidor länge. Helt värdelöst var den inte, men inget jag tänker fortsätta att läsa. Ett helt okej serie album.

De utvalda, del 1, Tankeläsaren av Kristin Cashore

Jag tror inte jag behöver presentera så mycket om den här boken, den är ju rätt känd. Kanske mest känd under sitt orginal namn "Graceling". Det mesta jag har hört om den är att den är "skitbra" och "jag läste ut den på tre dagar!". För mig tog det mycket längre tid. 
 
Jag tyckte inte om den. Den var inte bra. Boken kändes platt. Jag fick ingen känsla, jag tyckte inte om huvudpersonerna, i mitten av boken försvann spännignen och allt kändes trökt. Jag förstår inte hur jag orkade läsa ut den. I vanliga fall skulle jag lagt av för länge sen, men jag stod ut. Jag hoppades att den skulle bli bättre. Jag bad om det. Blev det de? Nej.
 
Okej, till karaktärerna. Alla kändes så på klistarade på något sätt. Katsa kändes onödigt dum, Po onödigt charmig ovs. Alla kändes... Fake. Ingen som man skulle tro att de kunde komma ut ur boken eller relatera till. Och det är en fantasy, att kunna döda personer hur lätt som hälst hör inte till min vardag, men att de ska vara så bleka... Nej, det var sorligt.
 
Språket var inte bra. Även om det är en barnbok behöver man inte skirva "Nåväl" i varje dialog. Även om det kan ha med mr/mrs/miss översättare att göra så måste de ha fått det någonstans ifrån. Det var inte optimalt språk med andra ord. 
 
Något jag måste ge Kristin är att spänningen höll igenom boken ända fram till Katsa och Po kommer iväg på desas uppdrag. Då föll det. Men i slutet byggdes det upp igen. Även om jag inte på något sätt önskade Katsa någon lycka så ville jag ändå veta hur hon skulle lösa det hela. Men som tur var blev det lite spänande i slutet, men någon (SPOILER!) epic slutstrid kom aldrig, vilket jag tyckte var lite synd.
 
Nej, tummen ner från mig!
 
 

RSS 2.0