Jag belv otroligt stolt när jag förstod att det var en dystopisk berättelse, jag har inte läst någon sådan på ett bar tag/medvetet (om man inte räknar Hungerspelen...).

 

Handlingen har ett eget driv, det händer alltid något. Det är inte så att hon bara sitter i sin cell och mår dåligt. Det händer saker igenom hela boken, det gör den aldig tråkig. Det är bra. Men den är inte tillräkligt bra för att jag ska bli helt tagen. Det är mer:

"Åh, det kommer soldater. Åh, det skjuts en massa. Åh, nu är det lugnt."

Om man dragit ner på all action så kanske karaktärerna få större plats?

 

Karkatärerna i boken är lite... Bleka. Jag får ingen kontakt med de. Deras känslor är lite övertydliga. Juliettes känslor är over the top, (!en kanske spoiler här!) när hon först träffar Warner så börjar hon hata honom med djupet av sitt hjärta. Visst han vill andvända dig som ett dödligt vapen, men han räddade dig ut från dårhuset. Kan du inte ha lite försåelse att han vill ha något från dig också. (!Spoiler slut!). Man hinner inte träffa personerna och skaffa sig en uppfattning om de innan de är hur dumma som helst. Det är liksom:

"Hej, här är Kurt. Han hatar Berit."

Så karaktärerna blir lite platta med det...

 

Språket i boken är intressant, med det överstrukna meningarna förstår man att det är något hon inte vill känna/berätta.  

Det var ett smart drag av Tahereh Mafi, som får ett helt godkännt betyg för sin första roman. Någon som blir lite tagen i örat är översättaren. Jag vet inte hur en översättare arbetar, men jag vill bara medela att ordet "dörr" inte stavas med ett r. Det blir "dör". Det betyder inte samma sak. Jag bara medelar...

 

Det är första boken i en serie (av vad jag har förstått). Jag kommer förmodligen läsa de resterande böckerna i serie.

Bra bok.